Det är dags för en ny utmaning.
Vi ska skapa ett hotell som utmanar de bästa
En augustidag 2004 samlades de första avalonisterna. Utmaningen handlade inte bara om att skapa ett exklusivt hotell bland andra. Idéen var att göra det närapå omöjliga. Ett hotell som gav mer, ett som stack upp, var både mer självklart och förvånande. Som gav bättre valuta för pengarna. Som värdesatte tiden. Som fyllde gästens vistelse med mening.
Avalonisterna visste att nyckeln var att ha rätt attityd. Att se gästen. Att vara intresserad och lyhörd. Att förutse det oväntade, att också förbereda det ovanliga, att alltid vara beredd på att improvisera. Att veta när man skulle följa gästen eller när man skulle ta ett steg tillbaka. Att möta gästers olikhet och att acceptera de olika roller de kan vilja ha på hotell. Men det viktigaste var att alla ansträngningar inte skulle märkas. Resultatet av allt arbete skulle bara vara, likt en skogsstig som alltid funnits.
Vad skiljer ett hotell från Avalon? Beslutet var fattat. Det skulle inte bara vara en finare variant av de existerande hotellen. Avalonisterna bestämde sig för att inte gissa, titta på statistiken eller göra som de andra. Istället skulle man resa runt och finna den rätta känslan. Los Angeles, Milano, New York, Madrid, Paris, Köpenhamn och London fick Avalonbesök.
Avalonisterna noterade hur receptionen agerade, hur de bemötte sina gäster och framför allt på vilket sätt gästerna intresserade sig för hotellet, restaurangen och det som hände i närheten. De insåg att det inte bara handlade om ett sätt att vara, utan ett sätt att leva. Här på Avalon bygger allt på ett perspektivbyte. När vi funderade ut hur hotellet skulle fungera tog vi vår utgångspunkt i hur vi själva ville ha det som gäster. Vi vet att var och en vill bli sedd, på sitt sätt. Vi vet att uppskattningen ökar när hotellet har gott om god personal. Att chansen att bli tagen på allvar ökar när fler finns där. Även om de inte gör eller säger något. För att det är det som krävs just där och då.
Hela kroppen äter. Har man ätit sig igenom halva världen, märks snart vad som fungerar och inte. När avalonisterna reste runt märkte de att det var lätt att glömma helheten om allt fokus låg på maten.
De upptäckte att man blev precis lika glad av kvarterskrogens hemgjorda grissini som av lyxrestaurangens gourmetmat.
I alla restauranger de trivdes i fanns ett sorl och en avspänd atmosfär. Matsalen var fylld av intresserade människor med självförtroende, djupt involverade i spännande samtal med gaffeln i högsta hugg.
De fann att de snabbt tröttnade på det konstruerade och överansträngda och att de uppskattade det lyhörda, okonstlade och pratvänliga.
En inre klass Avalonisterna fann att den inre upplevelsen gjorde deras resa meningsfull. Det var ljuset, ljudet – Ja atmosfären. Fanns det nåt att läsa, något att göra? Var hotellet i kontakt med sin omgivning och samtid?
Avalonisterna märkte att det var fado-sångerskan från Lissabon man mindes. Madrids unika musikutbud. Gallerierna i London. Mötena med likasinnade på väg till La Scala. Förväntningarna och förhoppningarna på vilka romaner man skulle finna i boklådorna i Paris. Att få hoppas, att få gissa och i vissa fall påverka, kändes som den mest minnesvärda delen av resan. Tänk om man kunde erbjuda allt detta i ett hotell?
Då skulle man stå för en egen klass. En inre klass.
